Korach och hans anhang hade smickrat israeliterna så mycket, att de verkligen trodde sig vara ett särdeles gott folk, och att de hade blivit förorättade och misshandlade av Moses. Om de skulle medge, att Korach och hans sällskap hade fel och Moses rätt, måste de erkänna, att det var Gud, som hade förkunnat domen, att de måste dö i öknen. De var inte villiga, att underkasta sig denna bestämmelse och sökte inbilla sig, att Moses hade bedragit dem. De hade hyst förhoppningen, att en ny sakernas ordning skulle upprättas, under vilken de skulle få höra beröm, i stället för tillrättavisning och få njuta bekvämlighet, i stället för att utstå ängslan och strid. Männen, som hade omkommit, hade talat smickrande ord och föregivit sig hysa stor sympati och kärlek för dem; och folket drog den slutsatsen, att Korach och hans medhjälpare måste ha varit goda män, och att Moses på något sätt hade varit orsaken till deras förgörelse.