En kort tid efter att israeliterna hade återvänt till öknen, inträffade ett fall av Sabbatsbrott under omständigheter, som gjorde det särdeles straffvärt. Herrens tillkännagivande, att Han tänkte göra dem arvlösa, hade väckt upprorsandan hos dem. En man ibland folket, som var förbittrad över, att han hade blivit hindrad från, att gå in i Kanaan och som ville visa sitt förakt för Guds lag, vågade öppet bryta det fjärde budet, genom att gå ut och samla ved på Sabbaten. De hade blivit strängt förbjudna, att tända upp eld på Sabbaten under sin vandring i öknen. Detta förbud skulle inte gälla i Kanaan, där klimatets stränghet ofta gjorde eld nödvändig; men i öknen var det varmt nog utan någon eld. Denne mans handling var en egensinnig och uppsåtlig överträdelse av det fjärde budet. Den skedde inte på grund av tanklöshet eller okunnighet, utan var en förmätenhetssynd.