Genom underverket med mannat påmindes israeliterna varje vecka under alla de fyrtio år, som de tillbringade i öknen, om sin plikt, att hålla Sabbaten. Men inte ens detta förmådde dem att vara lydiga. Även om de ej vågade, att så öppet och fräckt bryta Sabbaten som den person, vilken straffades på ovannämnda sätt, rådde likväl stor likgiltighet med hänsyn till det fjärde budets iakttagande. Gud säger genom sin profet: "mina sabbater vanhelgade de grovt." Hesekiel 20:13-24. Detta uppräknas ibland de orsaker, vilka hindrade det första släktet från, att komma in i det utlovade landet. Men dess barn tog inte lärdom därav, utan de försummade, att under sin fyrtioåriga vandring iaktta Sabbaten. Därför förklarade Gud – ehuru Han ej hindrade dem från, att gå in i Kanaan – att de skulle kringspridas bland hedningarna, sedan de bosatt sig i löftets land.