Israeliterna kunde nu se Kanaans höjder; efter några dagars vandring skulle de vara vid det utlovade landets gränser. De var i närheten av Edom, som tillhörde Esaus avkomlingar och genom vilket den föreskrivna vägen till Kanaan förde. Herren hade givit denna befallning till Moses: "Vänd nu mot norr! Ge folket dessa anvisningar: Ni går nu genom det område som tillhör era bröder, Esaus ättlingar i Seir. Även om de är rädda för er. . . . Mat att äta skall ni köpa av dem, och även vattnet ni dricker skall ni betala för." Femte Moseboken 2:3-6. Dessa anvisningar borde ha varit tillräckliga, för att förklara, varför de ej längre försågs med vatten – de stod i begrepp, att gå igenom ett väl bevattnat, fruktbart land i rak riktning mot Kanaans land. Gud hade lovat dem, att de skulle obehindrat få tåga genom Edom och kunna köpa föda och även ha tillräckligt med vatten för hela folkskarans behov. Att det övernaturliga vattenflödet upphörde, borde därför ha varit en orsak till glädje, eftersom det var ett tecken på, att deras vandring i öknen var avslutad. Hade deras otro ej förblindat dem, skulle de ha förstått detta. Men det, som skulle ha varit ett bevis på uppfyllelsen av Guds löfte, blev orsak till tvivel och knorrande. Folket tycktes ha gett upp allt hopp om, att Gud skulle föra det in i Kanaan, och det ropade häftigt efter öknens välsignelser.