Vatten strömmade nu ut i ymnighet, så att folket erhöll tillräckligt för sitt behov. Men ett stort fel hade blivit begånget. Moses hade talat under stor förtörnelse. Hans ord var mera ett uttryck för mänsklig lidelse, än av en helig harm över, att Gud blivit vanärad. "'Hör på, upprorsmän!", sade han. Denna anklagelse var sann; men inte ens sanningen bör uttalas under häftig sinnesrörelse eller otålighet. När Gud hade bjudit Moses, att anklaga israeliterna för deras uppror, hade orden känts smärtsamma för Moses själv och varit svåra för dem att höra, likväl hade Gud uppehållit honom i hans framställning av budskapet. Men när han åtog sig, att själv anklaga dem, bedrövade han Guds Ande och tillfogade folket skada. Man kunde tydligt se hans brist på tålamod och självbehärskning. Folket fick sålunda tillfälle, att sätta i fråga, huruvida Gud hade lett honom i hans verk under den förflutna tiden, samt att ursäkta sina egna synder. Såväl Moses som folket hade förolämpat Gud. Hans uppförande, sade de, hade ända från början varit blottställt för kritik och tadel. De hade nu funnit den ursäkt de åstundat, för att förkasta alla tillrättavisningar, som Herren hade sänt dem genom Sin tjänare.