Moses visade misstroende mot Gud. "Kan vi skaffa fram vatten!" frågade han, som om Herren inte ville göra, vad Han hade lovat. "'Ni litade inte på mig," sade Herren till de två bröderna, "och höll mig inte helig inför israeliterna." När vattnet hade upphört att flyta, hade deras egen tro på Guds löftes uppfyllande blivit rubbad genom folkets knorrande och uppror. Det första släktet hade blivit dömt till, att omkomma i öknen på grund av sin otro, likväl visade sig samma anda hos dess barn. Skulle löftet ej heller uppfyllas på dem? Trötta och modfällda, hade Moses och Aron ej gjort något försök, att hejda känslornas utbrott ibland folket. Hade de själva visat en orubblig tro på Gud, kunde de ha framställt saken i ett sådant ljus för folket, som skulle ha gjort det i stånd till, att utstå denna prövning. Om de hade skyndsamt och bestämt brukat den makt, som var förlänad dem i egenskap av överhetspersoner, kunde de ha undertryckt klagandet. Det var deras plikt, att göra bruk av alla sina krafter för att förbättra sakernas tillstånd, innan de bad Gud om, att verka för dem. Vilket stort ont kunde ha blivit avvänt, om knorrandet vid Kadesh genast hade blivit dämpat!