Om Guds barn – i synnerhet de, som innehar ansvarsfulla platser – kan förmås till, att tillägna sig den ära, som blott tillkommer Gud, då jublar Satan. Han har då vunnit en seger. Det var på detta sätt han föll i synd; och han kan lättast leda andra till att synda, då de är i ett sådant sinnestillstånd. Det är för att sätta oss på vakt emot hans konstgrepp, som Gud i Sitt Ord har givit så många lärdomar angående faran av självupphöjelse. Hos oss finns inte en bevekelsegrund, inte en sinnesförmögenhet eller en själens böjelse, som inte varje ögonblick behöver stå under Guds Andes ledning. Det ges inte en välsignelse, som Gud skänker människan, eller en prövning, som han låter henne falla i, utan att Satan både kan och vill bruka den till att fresta, plåga och fördärva själen, om vi ger honom minsta tillfälle därtill. Därför bör en person alltid, hur stort hans andliga ljus än är och hur mycket han än må äga av gudomlig ynnest och nåd, vandra ödmjukt inför Herren och be i tro, att Gud må leda varje tanke och behärska varje infall.