Arons verksamhet för Israel var avslutad. Fyrtio år förut, då han var åttiotre år gammal, hade Gud kallat honom, att förena sig med Moses i dennes stora och viktiga mission eller uppgift. Han hade samverkat med sin bror i, att leda Israels barn ut ur Egypten. Han hade hållit den store ledarens händer uppe, när den hebréiska härskaran stred med amalekiterna. Han fick stiga upp på Sinais berg inför Guds ansikte och skåda den gudomliga härligheten. Herren hade anförtrott prästämbetet åt Arons familj och hade ärat Aron, genom att upphöja honom till överstepräst. Han hade bevarat och stöttat honom i det heliga ämbetet genom det förskräckliga straff, som träffade Korach och hans sällskap under deras uppror. Det var genom Arons förmedling, som plågan hejdades. När hans två söner blev dödade, för att de överträdde Guds uttryckliga befallning, blev han inte upprorisk, ej heller knotade han emot Herren. Men hans ädla livs historia var likväl inte fläckfri. Aron begick en svår synd, när han vid Sinai fogade sig efter folkets envetna krav och gjorde en gyllene kalv, samt därefter, när han förenade sig med Mirjam i hennes missunnsamhet och knorrande mot Moses. Och tillsammans med Moses syndade han emot Herren vid Kadesh, genom att ej lyda befallningen, att tala till klippan, så att den kunde ge ifrån sig sitt vatten.