Kort efter det, att israeliterna lämnade berget Hor, blev de slagna i en drabbning med Arad, en av de kanaanéiska kungarna. Men enär de allvarligt bad Gud om hjälp, blev deras bön beviljad och de drev fienden på flykten. Denna seger, som borde ha gjort dem tacksamma och lärt dem, att känna sitt beroende av Gud, gjorde dem i stället skrytsamma och självbelåtna. De började snart att klaga som förut. De var nu missnöjda, emedan Israels härar inte hade fått tillåtelse, att rycka fram mot Kanaan strax efter upproret, som följde på spejarnas rapport nästan fyrtio år förut. De påstod, att deras långa vistelse i öknen var ett onödigt uppskov, och att de lika lätt kunde ha besegrat sina fiender då som nu.