Då de fortsatte sin resa mot söder, måste de gå genom en het, sandig dal, som saknade skugga och växtlighet. Vägen tycktes vara lång och svår, och de led av hunger samt var uttröttade. De var åter oförmögna, att utstå prövningen av sin tro och sitt tålamod. Genom att ständigt betrakta den mörka sidan av sina erfarenheter, kom de allt längre bort ifrån Gud. De glömde det förhållandet, att om de inte hade knorrat, när vattnet upphörde att flyta vid Kadesh, skulle de ha sluppit att tåga omkring Edom. Gud hade bestämt någonting bättre för dem. De borde ha varit tacksamma mot Honom därför, att Han ålagt dem ett så lindrigt straff för deras synd. Men i stället inbillade de sig, att om Gud och Moses icke hade lagt sig emellan, skulle det utlovade landet nu ha varit deras besittning. Sedan de hade bragt elände över sig själva och gjort sin belägenhet mycket svårare, än Gud ämnade, att den skulle bli, beskyllde de Honom för, att vara upphovet till alla deras olyckor. Således hyste de bittra tankar om Hans behandling av dem och blev slutligen missnöjda med allting. Egypten såg mycket mera behagligt och önskvärt ut för dem, än friheten och det land, till vilket Gud ledde dem.