Moses framställde troget inför folket dess stora synd. Det var Guds makt allena, som hade bevarat israeliterna i "den stora och fruktansvärda öknen med giftormar och skorpioner, ett förbränt land utan vatten". Femte Moseboken 8:15. De hade varje dag under sina resor blivit bevarade genom ett underverk av den gudomliga nåden. Hela den tid, som Gud ledde dem, hade de funnit vatten att släcka sin törst med, bröd från himmelen att tillfredsställa sin hunger med samt frid och säkerhet under det skuggrika molnet om dagen och under eldstoden om natten. Guds änglar hade bistått dem, när de steg uppför de klippiga höjderna, eller beträdde de ojämna stigarna i öknen. Oaktat de hade uthärdat så många svårigheter, fanns likväl inte en svag person ibland dem. Deras fötter hade inte svullnat under deras långa vandringar och deras kläder hade inte blivit slitna. De vilda rovdjuren och de giftiga kräldjuren från skogen och öknen hade Gud hållit undan ifrån dem. Om de, med alla dessa tecken på Hans kärlek, ännu fortsatte att klaga, skulle Herren dra Sitt beskydd ifrån dem, till dess de hade lärt sig, att uppskatta Hans barmhärtiga omsorg och vänt sig till Honom under ånger och ödmjukelse.