Folket ödmjukade sig nu inför Gud. De gick till Moses och bekände sin synd samt bad om hans medling: "'Vi syndade", sade de, "när vi klandrade Herren och dig." Endast kort tid förut hade de beskyllt honom för, att vara deras värste fiende, upphovet till all deras nöd och allt deras lidande. Men medan orden ännu var på deras läppar, visste de, att beskyllningen var falsk; och så snart de verkligen kom i nöd, flydde de till honom, eftersom han var den ende, som kunde lägga sig ut eller vädja för dem hos Gud. "Be till Herren", ropade de, "att han tar bort ormarna från oss.'"