Edoms och Israels stamfäder var bröder, och broderlig kärlek och hövlighet borde råda mellan dem. Israeliterna blev förbjudna, att då eller någon gång i framtiden hämnas den skymf, som blev visad dem, då att de förbjöds att tåga genom landet. De skulle ej förvänta sig, att få komma i besittning av någon del av landet Edom. Medan israeliterna var Guds utvalda och gynnade folk, måste de iaktta de förbud, som Han ålade dem. Gud hade lovat dem en god arvedel; men de borde inte tycka, att de allena hade några rättigheter på Jorden och söka, att tränga bort alla andra. De blev förmanade, att inte begå någon orättvisa mot edoméerna under allt sitt umgänge med dem. De skulle handla av dem och köpa sådan proviant, som de behövde, samt punkligt betala för allt de erhöll. Israeliterna blev ytterligare påminda om Guds försorg i den förflutna tiden, för att uppmuntra dem till, att förlita sig på Honom och lyda Hans ord: "Herren, din Gud, har välsignat dig. . . . Ingenting har fattats dig.'" Femte Moseboken 2:7. De var inte beroende av edoméerna, ty de hade en Gud, som var rik på hjälpmedel. De fick inte söka, att genom våld eller bedrägeri erhålla något, som tillhörde dem, utan de skulle i sitt umgänge med dem tillämpa den gudomliga lagens grundsats: "Du skall älska din nästa såsom dig själv."