Offren bestämdes av Gud till att vara ett medel, varigenom människan ständigt skulle påminnas om sina synder, erkänna dem och visa sin tro på den utlovade Förlossaren. De var ämnade att undervisa det fallna människosläktet om den allvarliga sanningen, att det var synden, som förorsakade döden. Den första offerhandlingen var en högst smärtsam ceremoni för Adam. Han måste höja sin hand för att ta livet, som bara Gud kan skänka. Det var första gången, som han var vittne till döden. Adam visste, att om han hade varit lydig mot Gud, skulle varken människor eller djur ha dött. Då han dödade det oskyldiga offret, bävade han vid tanken på, att det var på grund av hans synd, som Guds rena Lamms blod måste utgjutas. Genom denna handling fick han en klarare uppfattning om graden av sin överträdelse, som inget annat än Guds älskade Sons död kunde försona. Och han förundrade sig över den oändliga godhet, som kunde ge en sådan lösen, för att rädda de brottsliga. En hoppets stjärna upplyste den mörka och förfärliga framtiden och mildrade dess stora tröstlöshet.