Guds Son, himmelens upphöjde Herre, kände medlidande med det fallna människosläktet. Hans hjärta fylldes av förbarmande, då den förlorade världens elände framstod för Honom. Men Gud hade i Sin kärlek tänkt ut en plan för människans återlösning. Hans brutna lag gjorde anspråk på syndarens liv, och i hela världsalltet fanns det bara ett väsen, som i människans ställe kunde tillfredsställa lagens krav. Eftersom den gudomliga lagen är lika helig som Gud Själv, kunde endast en, som är jämlik Gud, sona dess överträdelse. Ingen annan, än Kristus kunde återlösa den fallna människan från lagens förbannelse och åter försätta henne i harmoni med himmelen. Kristus ville ta på Sig skulden och vanäran för synden, som var så misshaglig för en helig och rättfärdig Gud, att den skilde Fadern och Sonen åt. Kristus erbjöd Sig, att stiga ned till eländets djupaste avgrund, för att rädda det fördärvade människosläktet.