Hela världsalltet föll i förundran över, att Kristus ville nedlåta Sig till, att frälsa den fallna människan. Att Han, som hade färdats från stjärna till stjärna, från värld till värld och hållit uppsikt över allt samt genom Sin försyn fyllt behoven hos alla väsen i Sin ofantliga skapelse – att Han skulle samtycka till, att lämna Sin härlighet och ikläda Sig mänsklig natur, var en hemlighet, i vilken syndfria väsen i andra världar önskade att skåda in. Då Kristus kom till vår värld i mänsklig gestalt, följde alla himmelska invånare Honom med det största intresse, medan Han vandrade på den blodbestänkta stigen från krubban till Golgata. De gav akt på den skymf och det hån Han måste utstå, samt såg, att detta kom genom Satans ingivelser eller impulser. De gav akt på de stridande krafternas verk, då Satan ständigt sökte bringa mörker, sorg och lidande över människorna, medan Kristus motverkade detta. De iakttog den tilltagande striden mellan ljus och mörker. Och när Kristus i Sin dödsångest på korset utropade: "Det är fullbordat" (Johannesevangeliet 19:30), skallade ett jubelrop genom varje värld och även genom himmelen. Den stora striden, som så länge pågått i denna värld, var nu avgjord, och Kristus hade segrat. Hans död var ett svar på frågan, huruvida Fadern och Sonen så högt älskade människan, att De kunde visa självförsakelse och uppoffring för hennes skull. Satan hade uppenbarat sin verkliga karaktär som lögnare och mördare. Alltså var det tydligt, att han skulle ha uppvisat samma anda, genom vilken han behärskade människorna, om man hade gett honom uppsikten över himmelens förnuftsväsen. Med en röst förenades det trofasta världsalltet i, att lova Guds styre.