Det tilläts honom, att skåda ned genom tiden till vår Frälsares första ankomst. Han såg Jesus som ett litet barn i Betlehem. Han hörde änglaskaran sjunga den glada sången om ära åt Gud och frid på Jorden. Han såg stjärnan på himmelen, som ledsagade de vise männen från Österlandet till Jesus, och ett stort ljus fyllde hans själ, då han erinrade sig dessa profetiska ord: "En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel." Fjärde Moseboken 24:17. Kristi anspråkslösa levnad i Nasaret framställdes för honom – hur Han bevisade människorna kärlek och sympati och helade folket, samt hur Han blev förkastad av en stolt och otrogen nation. Han hörde med förvåning, hur människorna skrytsamt upphöjde Guds lag, medan de föraktade och förkastade Honom, som hade utgivit den. Han såg, hur Jesus på Oljeberget, under gråt, sade farväl till den stad Han älskade. Moses såg, hur detta folk, som Gud så storligen välsignat, slutligen blev förkastat – det folk, för vilket han arbetat och bett och uppoffrat sig och för vars skull han hade varit villig, att låta sitt namn utplånas från livets bok, om Gud ej kunde förlåta dess synd. När han hörde dessa förskräckliga ord: "Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus" (Matteusevangeliet 23:38), kände han häftig själsångest, och av sympati med Guds Son i dennes sorg fällde han bittra tårar.