Och Herren talade till Moses samma dag och sade: "Stig upp . . . på berget Nebo . . . så skall du få se Kanaans land som jag ger Israels barn till besittning. Du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall samlas till ditt folk". {Svenska Folk-Bibeln 98.} Moses hade ofta blivit bort kallad från lägret, för att samtala med Gud; men nu skulle han avlägsna sig i ett nytt och hemlighetsfullt ärende. Han måste gå ut, för att anförtro sitt liv i sin Skapares händer; och han visste, att han skulle vara ensam, då han dog. Ingen jordisk vän skulle få tillåtelse, att betjäna honom under hans sista timmar. Den föreliggande händelsen var höljd i sådan hemlighet och förskräcklighet, att hans hjärta ryggade tillbaka för den. Den svåraste prövningen var skilsmässan från det folk, som stått under hans uppsikt och vilket han älskade – det folk, med vilket hans intresse och liv så länge hade varit förenade. Men han hade lärt sig, att förtrösta på Gud, och med fast tro lämnade han sig själv och sitt folk i Hans kärleksfulla och barmhärtiga händer. För sista gången stod nu Moses ibland sitt församlade folk. Guds Ande kom åter över honom, och han uttalade på ett skönt och känslofullt språk en välsignelse över varje stam samt slutade med följande, vilken innefattade dem alla: