Moses lämnade menigheten och gick ensam och under tystnad uppför bergets sida. Han gick "upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga". Där stod han på den ensliga höjden och blickade med ofördunklat öga på den tavla, som målades upp framför honom. Långt bort i väster låg Medelhavets blåa vatten, i norr avtecknade berget Hermon sig mot himlen, i öster var Moabs högland och bortom detta låg Bashan, platsen för israeliternas seger, och långt mot söder sträckte sig öknen, där de hade vandrat i så många år. Här i ensamheten blickade Moses tillbaka på sitt händelserika och mödosamma liv, som han genomgått, sedan han lämnade det egyptiska hovet och avsade sig alla anspråk på kungavärdigheten, för att förena sig med Guds utvalda folk. Han erinrade sig de många år, under vilka han vaktade Jetros fårhjordar i öknen, ängelns framträdande i den brinnande busken och sin egen kallelse till, att befria Israel. Han såg åter de väldiga underverk, som Gud genom Sin makt utförde för Sitt utvalda folk, och den stora barmhärtighet Han visade mot dem under deras vandringsår i öknen och deras många uppror. Oaktat allt, som Gud hade gjort för dem, oaktat hans egna böner och ansträngningar, var likväl blott två av de fullvuxna personerna i den stora folkskara, som lämnade Egypten, så trofasta, att de kunde få gå in i det förlovade landet. När Moses betraktade följden av sitt arbete, tyckte han, att hans uppoffrande och av prövningar uppfyllda liv hade varit till nästan ingen nytta.