Hebréerna slog upp sitt första läger i Kanaan på ett kort avstånd från Jordan. Här omskar Josua Israels barn; och då "nu israeliterna hade sitt läger i Gilgal firade de påsk". Det förhållandet, att omskärelsens ceremoni ej iakttogs efter myteriet vid Kadesh, hade varit ett ständigt vittnesbörd för israeliterna, att deras förbund med Gud – på vilket den var ett tecken – hade brutits. Och det uppskjutna hållandet av Påskhögtiden, åminnelsen av deras befrielse ur Egypten, hade varit ett bevis på Herrens misshag över deras önskan om, att återvända till träldomshuset. Nu hade likväl deras förkastelsetid gått till ända; Gud erkände än en gång Israel som Sitt folk, och tecknet på förbundet blev åter iakttaget. Allt folk, som hade fötts i öknen, blev nu omskuret; och Herren sade till Josua: "'I dag har jag lyft av er vanäran från Egypten.'" På grund härav blev deras lägerplats kallad för Gilgal, det vill säga "avvältring."