Gud hade givit Kanaans invånare tillräckligt lång tid till bättring. Straffdomarna över Egypten och tågandet genom Röda Havet fyrtio år förut hade vittnat om den överlägsna makt, som Israels Gud ägde. Och senare hade omstörtandet av kungarna i Midjan, Gilead och Bashan ytterligare visat, att Jehova var högre, än alla gudar. Hans karaktärs renhet och Hans avsky för osedlighet hade visats genom de straffdomar, som drabbade israeliterna för deras deltagande i styggelserna vid Baal-Peor. Invånarna i Jeriko hade kännedom om alla dessa händelser, och många av dem hyste samma åsikt som Rahab –ehuru de ej handlade enligt sin övertygelse – att Jehova, Israels Gud, "är Gud uppe i himlen och nere på jorden." Kananéerna levde endast, för att häda Gud samt befläcka och bryta ned Jorden, liksom människorna före Syndafloden. Och både kärleken och rättvisan fordrade, att dessa upprorsstiftare mot Gud och fiender till människan utan dröjsmål skulle bli utrotade.