Hans anhållan blev genast beviljad; erövringen av detta jättarnas fäste kunde ej anförtros åt någon annan med större trygghet. "Då välsignade Josua Kalev [Kaleb], Jefunnes son, och gav honom Hebron som egendom", eftersom han "varit Herren, Israels Gud, trogen". Kalebs tro var lika orygglig nu, som då han bestred kunskaparnas negativa rapport. Han hade trott Guds löfte, att låta Sitt folk ta Kanaan i besittning, och härvidlag hade han i allt rättat sig efter Herrens befallning. Han hade tillsammans med sitt folk uthärdat de långa vandringarna i öknen och därför fått dela de brottsligas missräkningar och bördor; men han klagade likväl ej över detta, utan prisade Gud för Hans nåd, som hade bevarat honom, då hans bröder blev förgjorda. Herren hade beskyddat honom under ökenvandringens svårigheter, faror och plågor och under kriget efter intåget i Kanaan, och hans kraft var ännu oförsvagad, fastän han var över åttio år gammal. Han bad inte om, att erhålla en del av landet, som redan blivit erövrad, utan den del, som spejarna ansåg vara ointaglig. Med Guds hjälp skulle han rycka detta fäste från de jättar, vilkas makt kommit Israels tro att vackla. Det var ej begär efter ära eller storhet, som föranledde Kaleb, att framställa sin anhållan. Den gamle, tappre krigaren önskade, att för folket sätta ett exempel, genom vilket Gud kunde äras samt stammarna uppmuntras till, att fullständigt underlägga sig det land, vilket deras fäder hade ansett vara ointagligt.