Fristäderna fördelades på det sättet, att man kunde nå en av dem på mindre, än en halv dag från varje del av landet. Vägarna, som förde till dem, skulle alltid hållas i gott skick; och längs vägen skulle vägvisare sättas upp, på vilka ordet "Fristad" skulle vara tecknat med stora, tydliga bokstäver, så att flyktingen ej skulle bli försinkad ett ögonblick. Vilken person som helst – hebré, främling eller besökande – kunde dra nytta av denna förordning. Medan den oskyldige sålunda räddades från en plötslig död, skulle dock inte den brottslige undkomma bestraffning. Flyktingens sak skulle prövas av de behöriga myndigheterna, och bara den, som ej var skyldig till uppsåtligt mord, skulle erhålla skydd i fristaden, medan den brottslige överlämnades till blodshämnaren. Och de, som var berättigade till skydd, erhöll det blott på det villkoret, att de stannade inom den bestämda fristaden. Om någon gick ut bortom de föreskrivna gränserna och påträffades av blodshämnaren, fick han sätta Iivet till på grund av sin ringaktning för Herrens skydd. Men alla, som hade sökt skydd i fristäderna, hade frihet att återvända till sina bosättningar efter översteprästens död.