Men i stället för att erkänna sin synd, fortsatte Kain att klaga över Guds orättvisa samt att hysa avund och hat mot Abel. Han förebrådde sin bror i vredesmod och sökte, att diskustera med honom om Guds handlingssätt med dem. I all ödmjukhet, men utan fruktan, försvarade Abel kraftfullt Guds rättvisa och godhet. Han pekade på Kains felsteg, och sökte övertyga honom om, att han själv orsakat Guds avvisande hållning. Abel framhöll Guds barmhärtighet, då Han skonade deras föräldrars liv, i stället för att genast utplåna dem, som Han kunnat göra. Han betonade, att Gud älskade dem, annars skulle Han inte ha utgett Sin oskyldige och helige Son, för att lida straffet för deras överträdelse. Detta eldade på Kains ilska ytterligare. Hans förnuft och samvete sade honom, att Abel hade rätt. Men han var förbittrad över, att den som hade brukat följa hans råd, nu vågade att tvista med honom, samt att han inte kunde vinna något gehör i sitt uppror mot Gud. I vrede och raseri slog han ihjäl sin bror.