Mordet på Abel var det första exemplet på den fiendskap, som enligt Guds ord skulle förekomma mellan ormen och kvinnans säd – mellan Satan och hans undersåtar samt Kristus och Hans efterföljare. Människorna hade på grund av sin synd kommit under Satans välde, men Kristus skulle låta dem kasta av sig hans ok. Närhelst en själ genom tro på Guds Lamm lämnar syndens tjänst, tänds Satans vrede. Abels heliga liv vittnade mot Satans påstående, att människan inte kan hålla Guds lag. Då Kain, uppeggad av den onde anden, märkte, att han inte kunde styra Abel dit han ville, blev han så förbittrad, att han berövade honom livet. Och varhelst några personer finns, som försvarar Guds lags rättfärdighet, kommer samma anda att motverka dem. Det är på grund av denna anda, som man under alla tider rest och antänt de bål, på vilka Kristi lärjungar blivit brända. Men de grymheter, som förövas mot en kristen, inges eller inspireras av Satan och hans änglar, eftersom de inte kan tvinga honom till, att underkasta sig deras vilja. Det är en besegrad fiendes raseri. Jesu martyrer har dött som segrare. Profeten säger: "De har besegrat honom ["ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan"] genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden." – Uppenbarelseboken 12:11, 9.