Herren sade åter till Kain: "'Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig ifrån marken." Gud hade givit Kain tillfälle, att bekänna sin synd; han hade haft tid till, att tänka noga på sin överträdelse. Han var medveten om gräsligheten hos den handling han hade begått, och om den osanning han hade uttalat, för att dölja sitt brott. Dock var han fortfarande upprorisk, och domen blev ej längre uppskjuten. Den gudomliga rösten, som förut hade förmanat honom, uttalade nu de förfärliga orden: "Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte länge ge sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.'" Kain utbrast med ångest och samvetsförebråelse, fast utan ånger, liksom många, vilka förkastat Herrens ord, har gjort och ännu kommer att göra: "'Mitt straff är för tungt att bära."