Denna högtid skulle i synnerhet vara en glädjens tid. Den inföll strax efter den Stora Försoningsdagen, när folket hade blivit försäkrat, att dess synd ej mer skulle kommas ihåg. Eftersom de hade frid med Gud, kom de nu inför Honom, för att erkänna Hans godhet och för att prisa Honom för Hans barmhärtighet. Enär skörden var avslutad och arbetet för det nya året ännu ej påbörjat, var folket befriat från omsorger och kunde helt ägna sig åt den heliga, uppmuntrande festligheten. Fastän endast fäderna och sönerna fått befallning om, att infinna sig vid högtiderna, skulle likväl, så långt som det var möjligt, alla medlemmar i familjen bevista dem, och tjänarna, leviterna, främlingarna och de fattiga blev gästvänligt mottagna.