När Gideon återvände från att förfölja folkets fiender, fick han höra tadel och förebråelser från sina egna landsmän. Då israeliterna på hans kallelse hade församlat sig, för att strida mot midjaniterna, hade Efraims stam stannat hemma. Den tyckte, att företaget var vågsamt; och enär den ej hade erhållit någon särskild kallelse från Gideon, ansåg den sig ej behöva följa med sina bröder. Men när efraimiterna fick höra, att Israel segrat, blev de avundsjuka, emedan de ej hade haft del i denna seger. Efter midjaniternas flykt hade Efraims män på Gideons uppmaning besatt flodövergångarna vid Jordan, för att hindra flyktingarna från att undkomma. De dödade många av fienderna, däribland två furstar, Orev och Seev. Alltså fortsatte Efraims män striden och bidrog till, att göra segern fullständig; men de var icke desto mindre missunnsamma och onda, som om Gideon hade handlat efter egen vilja och mening. De märkte inte, att det var Gud, som förlänade Israel seger, att det var genom Hans kraft och barmhärtighet, som de blev befriade; och detta förhållande visade, att de ej förtjänade att vara Hans utvalda redskap.