Sedan Hanna lämnat gossen Samuel, för att han under översteprästens ledning skulle bli uppfostrad för tjänsten i Guds hus, återvände hon lugnt från Shilo till sitt hem i Rama. Ända sedan sonen var gammal nog, för att fatta moderns undervisning, hade hon lärt honom att älska och vörda Gud och att anse sig tillhöra Honom. Hon hade med de välkända föremål, som omgav honom, sökt att fästa hans tankar vid Skaparen. Och den trogna moderns bekymmer upphörde inte, när hon blev skild från sin son, utan hon bad dagligen för hans välfärd. Varje år förfärdigade hon med egna händer en liten mantel åt honom att bruka i tjänsten, och då hon åtföljde sin make, för att offra i Shilo, gav hon barnet denna mantel, som påminde om hennes kärlek. Den lilla klädespersedeln hade blivit tillverkad under bön till Gud, att hennes son skulle förbli ren, högsint och trogen. Hon bad inte om, att han skulle erhålla världslig storhet, utan en sådan storhet, som Herren värderar. Därmed kunde han ära Honom och bli till välsignelse för sina medmänniskor.