Samuel hade blivit satt i Elis vård, och genom sin älskvärda karaktär, vann han den gamle prästens kärlek. Han var vänlig, ädel, lydig och hövlig. Eli, som kände stor smärta över sina söners egensinne, fann vila, tröst och välsignelse i sin skyddslings sällskap. Samuel var hjälpsam och kärleksfull, och ingen far har någonsin älskat sitt barn mera ömt, än Eli älskade denne gosse. Det var egendomligt, att det skulle finnas ett sådant varmt förhållande mellan nationens förnämste överhetsperson och det anspråkslösa barnet. Då ålderdomens krämpor började att ansätta Eli, och han kände ängslan och bekymmer på grund av sina egna söners lastbara vandel, vände han sig till Samuel, för att få tröst.