Hanna uttalade inga förebråelser. Den sorg, som hon inte kunde dela med någon jordisk vän, kastade hon på Gud. Hon bad ivrigt om, att Han skulle ta bort hennes smälek och skänka henne den dyrbara gåvan av en son, som hon ville uppfostra åt Honom. Och hon lovade högtidligt, att om Han beviljade hennes begäran, skulle hon ge sitt barn åt Gud för alla dess livsdagar. Hanna hade närmat sig ingången till tabernaklet samt "bad och grät mycket" King James Version i sin djupa bedrövelse. Hon talade likväl till Gud i tysthet och gav inget ljud ifrån sig. En sådan tillbedjan var ovanlig på denna onda tid. Vanvördigt frossande och även dryckenskap förekom inte sällan i samband med de religiösa högtiderna; och översteprästen Eli, som gav akt på Hanna, trodde, att hon var drucken. Han ansåg sig böra tillrättavisa henne och sade strängt: "'Hur länge skall du bära dig åt så där?'" "'[S]e till att bli av med ruset!'"