Eli och hans söner
Eli var präst och domare i Israel. Han innehade de högsta och mest ansvarskrävande befattningarna ibland Guds folk. Eftersom han enligt Guds förordning blivit vald till, att sköta en prästs heliga åligganden och satt över landet som dess högste rättslige myndighetsperson, betraktades han som ett föredöme, och han utövade ett stort inflytande över Israels stammar. Men trots att han blivit vald till, att regera över folket, förestod han inte väl sitt eget hus. Eli var en överdrivet öm far; han älskade frid och ro samt använde icke sin myndighet till, att bestraffa sina barn för deras onda vanor och lidelser – att leda dem till bättring – utan han fogade sig i stället efter deras vilja och lät dem uppföra sig som de ville. I stället för att anse sina söners uppfostran vara en av sina viktigaste plikter, behandlade han saken, som om den varit av mindre betydelse. Israels domare och präst var inte okunnig om sin skyldighet, att rätt uppfostra barnen, som Gud hade lämnat i hans vård. Men Eli ryggade tillbaka från denna plikt, eftersom han då måst motsätta sig deras vilja samt straffa dem och förvägra dem, vad de begärde. Han uppfattade inte de förfärliga följderna av sitt handlingssätt, utan var efterlåten mot sina barn och försummade, att uppfostra dem till, att bli dugliga att sköta Herrens tjänst och sina plikter i livet.
Kapitlet bygger på Första Samuelsboken 2:12-36.