Elis söner sökte inte, att uppehålla anseendet hos denna symboliska tjänst, utan tänkte bara på, hur de skulle kunna vända den till sitt eget bästa. De var inte nöjda med sin bestämda andel av tackoffren, utan de fordrade mera; och det stora antalet av dessa offer, som bars fram vid de årliga högtiderna, gav prästerna tillfälle, att berika sig på folkets bekostnad. De fordrade inte bara mer, än de hade rätt till, utan de vägrade även att vänta, till dess fettet hade blivit uppbränt som ett offer åt Gud. De fortfor att göra anspråk på varje del, som behagade dem, och de hotade att ta den med våld, om den förvägrades dem.