Eli begick ett stort misstag, då han lät sina söner inneha det heliga ämbetet. Genom att av en eller annan grund urskulda deras handlingssätt, blev han ur stånd till, att se deras synder; men de uppnådde slutligen en sådan punkt, att han ej längre kunde blunda för sina söners brott. Folket klagade över deras våldsamma gärningar, och översteprästen blev bedrövad och bekymrad. Han vågade inte längre förbli tyst. Men hans söner hade lärt sig, att ej akta någon annan, än sig själva, och nu brydde de sig inte om någon annan. De såg sin fars sorg, men deras hårda hjärtan blev inte rörda. De hörde hans milda förmaningar, men dessa gjorde inte något intryck på dem, ej heller övergav de sin onda väg, fastän de blivit varnade för följderna av sin synd. Hade Eli handlat rättvist mot sina ogudaktiga söner, skulle de ha blivit avsatta från prästämbetet och straffade med döden. Men då han ej ville föra över dem offentlig vanära och förkastelse, bibehöll han dem i de heliga befattningarna. Han lät dem fortsätta, att blanda sina fördärvliga gärningar med Guds heliga tjänst och tillfoga sanningens sak outplånlig skada. Men när Israels domare försummade sitt verk, tog Gud hand om saken.