Gud hade befallt hebréerna, att undervisa sina barn om Hans krav och berätta för dem om, hur Han behandlat deras fäder. Detta var en av föräldrarnas särskilda plikter, som inte kunde överlämnas till någon annan. Barnen skulle ta emot sin undervisning från en älskande far och mor och inte från en främlings läppar. Tankar på Gud skulle var förbundna med alla händelser i det dagliga livet. De skulle ofta i sina hem berätta om de mäktiga gärningar Gud hade utfört, när Han befriade Sitt folk, och hänvisa till löftena om den kommande Återlösaren, medan bruket av bilder och symboler skulle bidra till, att mer grundligt fästa de framställda lärdomarna i minnet. De stora sanningarna om Guds ledande försyn och om det tillkommande livet blev inpräglade i de ungas sinnen. De fick lära sig, att skåda Gud i naturen, såväl som i det uppenbarade ordet. Himmelens stjärnor, markens träd och blommor, de höga bergen, de porlande bäckarna – allt påminde om Skaparen. Den högtidliga offer- och gudstjänsten i helgedomen och profeternas tal var en uppenbarelse av Gud.