Medan folket i allmänhet var beredvilligt, att erkänna Saul som sin kung, fanns likväl ett stort parti, som satte sig upp mot honom. Att en kung skulle väljas ur Benjamin, den minsta av Israels stammar, medan både Judas och Efraim, de största och mäktigaste stammarna, blev förbigångna, var en förnärmelse, som de inte kunde tåla. De vägrade, att svära Saul trohet och att ge honom de sedvanliga skänkerna. De, som starkast ivrat för tillsättandet av en kung, var just de, som nu vägrade att tacksamt erkänna den man, vilken Gud hade förordnat. Medlemmarna i varje parti hade sin gunstling, som de önskade att se uppsatt på tronen, och flera av ledarna hade eftersträvat utmärkelsen för sig själva. Hat och avund glödde i mångas hjärtan. Deras stolthet och ärelystnad hade medfört felslagna förhoppningar och missnöje.