När israeliterna först bosatte sig i Kanaan, erkände de grundsatserna i Guds regering, och nationen hade framgång under Josuas ledning. Men befolkningens tillväxt och förbindelse med andra nationer åstadkom en förändring. Folket antog många av sina hedniska grannars seder och bruk och fördärvade därigenom i betydande grad sin särskilda, heliga karaktär. De förlorade gradvis sin vördnad för Gud och uppskattade inte längre sin ställning som Guds utvalda folk. De hedniska kungarnas prakt och ståt hade stor dragningskraft på dem, och de blev missnöjda med sitt eget, enkla statsväsende. Stammarna visade avund och missunnsamhet mot varandra. De inte striderna gjorde dem svaga; de var ständigt blottställda för sina hedniska fienders angrepp, och folket började tro, att stammarna måste förenas under ett gemensamt styre, för att kunna uppehålla sitt anseende ibland nationerna. När de hade visat olydnad mot Guds lag, önskade de även att bli befriade från sin gudomlige Härskares styre. Därför restes krav på upprättandet av ett monarkiskt styrelsesätt i hela landet.