Adams liv var fyllt med sorg, förödmjukelse och ånger. Tanken på döden fyllde honom med förskräckelse, då han lämnade Eden. Han blev först förtrogen med dödens verklighet hos den mänskliga familjen, då hans förstfödde son Kain mördade sin bror. En känsla av den bittraste samvetsförebråelse över den synd han hade begått samt den dubbla förlusten av sina båda söner genom mordet på Abel och Kains förkastande fyllde hans hjärta med den djupaste ångest. Han bevittnade det tilltagande fördärvet, som slutligen skulle leda till Jordens ödeläggelse genom en flod. Fastän det i början föreföll honom, att dödsdomen, som hans Skapare avkunnade över honom, var förskräcklig, kunde han, sedan han under nästan ett tusen år hade skådat syndens följder, inse, att det var barmhärtigt av Gud, att låta ett liv av lidande och bedrövelse få ett slut.