Den Helige Ande hade blivit given åt Saul, för att lysa upp hans förstånd och göra hans hjärta mjukt. Guds profet hade troget undervisat och varnat honom. Men hur stor var likväl icke hans egensinnighet! Historien om Israels förste kung framställer ett bedrövligt exempel på makten hos dåliga vanor, som blivit inlärda i ungdomen. Då älskade och fruktade Saul inte Gud, och hans häftiga sinne, som inte tidigt blivit vant vid undergivenhet, var alltid färdigt att motsätta sig Guds myndighet. De, som visar aktning för Guds vilja i ungdomen och troget utför de plikter, som hör till deras ställning, skall bli skickliggjorda för en högre tjänst i sitt senare liv. Man kan inte i åratal missbruka de förmågor, som man fått av Gud, och sedan, när man önskar bättra sig, förvänta, att de skall göra lika god tjänst i motsatt riktning. Sauls bemödanden för att samla folket, visade sig fruktlösa. Då han fann, att hans stridskrafter smält ihop till sex hundra man, lämnade han Gilgal och begav sig till fästningen i Geba, som en kort tid förut blivit tagen från filistéerna. Denna låg på södra sidan av en djup, ojämn dal eller ett trångt bergspass några kilometer norr om Jerusalem. Filistéernas här var lägrad på norra sidan av samma dal, vid Mikmas, medan mindre truppavdelningar sändes ut i olika riktningar, för att härja landet.