Under tiden var Israels krigiska grannar, filistéerna, verksamma. Efter sitt nederlag vid Eben-Eser innehade de fortfarande några bergfästen i Israels land, och nu förskansade de sig mitt i landet. De var israeliterna vida överlägsna beträffande hjälpmedel, vapen och krigsförnödenheter. Under den långa tidsperiod, som deras tryckande styre varade, hade de sökt att stärka sin makt, genom att förbjuda israeliterna att arbeta med smide, så att de inte skulle tillverka krigsvapen. Efter fredens ingående hade hebréerna fortfarande begett sig till filistéernas läger, för att låta utföra sådant arbete, som var behövligt. Behärskade av kärlek till bekvämlighet och av den hopplösa anda, som ett långt förtryck framkallar, hade Israels män i hög grad försummat, att skaffa sig krigsvapen. Bågar och slungor brukades i krig, och israeliterna kunde erhålla sådana; men ingen ibland dem, med undantag av Saul och hans son Jonatan, ägde ett spjut eller ett svärd.