Budskapet om Sauls förkastelse fyllde Samuels hjärta med en outsäglig sorg. Det måste avkunnas inför hela Israels här, när den jublade av stolthet och glädje över segern, som den tillskrev sin kungs tapperhet och skicklighet som fältherre, ty Saul hade inte givit Gud äran för Israels framgång i denna strid. Men när profeten såg beviset på Sauls olydnad, blev han förbittrad över, att den som blivit så högligen gynnad av Gud, kunde överträda Hans bud och förleda Israel till synd. Samuel lät sig ej bedras av kungens undanflykt, utan sade till honom, med blandad sorg och förbittring: "'Jag skall tala om för dig vad Herren sade till mig i natt. . . . Även om du är obetydlig i dina egna ögon står du dock i spetsen för Israels stammar, och Herren har smort dig till kung över Israel." Och han upprepade Herrens befallning angående Amalek och bad kungen att förklara, varför han varit olydig.