När offret var klart och innan de deltog i festmåltiden, började Samuel sin profetiska besiktning av Isais ståtliga söner. Eliab var den äldste, och han liknade Saul till växt och fägring mer, än de andra. Hans behagliga utseende och fint bildade gestalt fäste profetens uppmärksamhet vid honom. Då Samuel betraktade hans furstliga hållning, tänkte han: "'Här inför Herren står nu hans smorde'", och han väntade, att Gud skulle bekräfta hans antagande, så att han kunde smörja Eliab. Men Jehova såg inte till hans yttre form. Eliab fruktade inte Herren. Hade han fått inta tronen, skulle han ha blivit en högmodig och sträng härskare. Herren sade till Samuel: "'Fäst dig inte vid hans utseende och hans resliga gestalt – honom har jag förkastat. Herren ser med andra ögon än människor: människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.'" Ingen yttre skönhet kan göra själen godtagbar för Gud. Den vishet och renhet, som uppenbaras i karaktären och uppförandet, utgör människans verkliga skönhet, och det är det inte värdet, hjärtats godhet, som gör oss behagliga inför Herren. Hur kraftigt denna sanning borde framstå för oss, då vi bedömer oss själva och andra! Samuels misstag visar oss, hur bedräglig den uppskattning är, som grundas på ansiktets skönhet, eller kroppsväxten. Vi kan se, hur oförmögen människan är till, att förstå hjärtats hemligheter, eller fatta Guds rådslag, utan särskild upplysning från höjden. Guds tankar och vägar beträffande Hans skapade varelser övergår vår begränsade tankeförmåga; men vi kan vara förvissade om, att Hans barn skall erhålla det ämbete, som de är dugliga till, och att de skall sättas i stånd till, att utföra det verk, som blivit lämnat i deras händer, om de blott vill överlämna sig åt Gud, så att Hans välgörande planer inte görs om intet genom människans förvändhet.