Efter att Eliab undergått Samuels prövning, ställdes de sex bröderna – som bevistade gudstjänsten – fram efter varandra, för att granskas av profeten; men Herren lät ej förstå, att Han valt någon av dessa. Samuel hade under plågsam ovisshet betraktat den siste av de unga männen, och profeten var nu förvirrad och rådlös. Han frågade Isai: "'Är detta alla dina söner?'" Fadern svarade: "'den yngste är kvar, men han är ute och vallar fåren.'" Samuel bad om, att han skulle bli ditskickad: "vi går inte vår väg förrän han har kommit.'" Den ensamme fåraherden blev bestört över den oväntade kallelsen av budbäraren, som tillkännagav, att profeten hade kommit till Betlehem samt skickat efter honom. Förvånad frågade han, varför Israels domare och profet önskade att se honom; men han lydde kallelsen utan dröjsmål. "[O]ch han var ljus och ståtlig och hade vackra ögon." Då Samuel med välbehag betraktade den stilige, manlige och anspråkslöse herdegossen, talade Herren till profeten och sade: "'Han är det, honom skall du smörja.'" David hade visat sig vara tapper och trogen i sin ringa tjänst som fåraherde, och Gud hade nu utvalt honom till furste över Sitt folk. "Samuel tog då oljehornet och smorde honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens [A]nde föll över David och var sedan alltid med honom." Profeten hade utfört sitt förelagda arbete och återvände med lättat hjärta till Rama.