Den stora heder, som bevisades David, gjorde honom inte högmodig. Oaktat han skulle komma att inneha en så hög befattning, fortsatte han i stillhet med sin förrättning och var tillfredsställd med, att avvakta utvecklingen av Herrens planer på det sätt och den tid, som Han ansåg vara bäst. Herdegossen återvände till kullarna lika ödmjuk och anspråkslös som han var, innan han blev smord; och han vakade över sina hjordar lika troget som förut. Men han författade sina musikstycken och spelade på sin harpa under en ny ingivelse. Framför honom utbredde sig ett landskap av stor och omväxlande skönhet. Vinrankorna, med sin ymniga frukt, glänste i solljuset, och skogens träd, klädda i sitt gröna lövverk, svängde fram och tillbaka i vinden. Han såg, hur Solen lyste upp himlen med sitt ljus och gick ut som en brudgum ur sin kammare samt fröjdade sig om en hjälte, för att löpa vägen. Där sträckte sig de branta bergstopparna upp mot höjden, i det avlägsna fjärran reste sig de nakna klipporna i Moabs bergsmur, och över alltsammans välvde himlen sitt ljusblåa valv. Och bortom detta fanns Gud. David kunde inte se Honom, men Hans verk förkunnade Hans lov. Dagens ljus, som förgyllde skog och berg, äng och ström, förde tankarna upp till ljusets Fader, Upphovsmannen till varje god och fullkomlig gåva. Dagliga uppenbarelser om hans Skapares karaktär och majestät fyllde den unge skaldens hjärta med djup vördnad och glädje. Genom betraktelse av Gud och Hans verk blev Davids sinnesförmögenheter och böjelser utvecklade och stärkta för det arbete han skulle utföra senare i livet. Dag efter dag kom han i en mera innerlig förbindelse med Gud. Han sökte ständigt, att tränga djupare in i Guds under, för att finna nya ämnen, som skulle inspirera hans sång och framkalla musik på hans harpa. Ljudet av hans klangfulla stämma svävade genom luften och återskallade från kullarna, som om det utgjort ett svar till änglarnas glädjesånger i himmelen.