Då David stod i sina ynglingaårs skönhet och kraft, beredde han sig för, att inta en hög ställning ibland Jordens ädlaste män. Sin naturliga begåvning brukade han som en värdefull gåva från Gud, för att upphöja den gudomlige Givarens härlighet. Hans tillfällen till betraktelser och begrundanden bidrog till, att skänka honom en sådan vishet och fromhet, att han blev älskad av Gud och änglar. Då han tänkte på sin Skapares fullkomligheter, fick han allt klarare begrepp om Gud. Dunkla ämnen blev utredda, svårigheter undanröjda, skenbara motsägelser försatta i harmoni, och varje ny ljusglimt framkallade nya utbrott av hänryckning och ljuvare lovsånger till Guds och Återlösarens ära. Den kärlek, som behärskade honom, de bedrövelser, för vilka han var utsatt, de segrar han vann, blev alla föremål för hans begrundande; och då han märkte, hur Gud kärleksfullt vakat över honom under alla livets förhållanden, fylldes hans hjärta av en innerligare vördnad och tacksamhet, hans stämma ljöd mera melodisk och han spelade på harpan med en större hänryckning; och herdegossen gick från kraft till kraft, från kunskap till kunskap, ty Herrens Ande var över honom.