Fastän Saul hade gett David tillåtelse, att anta Goliats utmaning, förväntade han knappast, att David skulle lyckas i sitt djärva företag; men han befallde, att ynglingen skulle iklädas hans egen rustning. Den tunga kopparhjälmen sattes på hans huvud och han ifördes pansaret, medan kungens svärd fästes vid hans sida. Sålunda utrustad, begav han sig i väg på sitt ärende; men han vände snart tillbaka igen. Den första tanke, som rann de ängsliga åskådarna i sinnet, var, att David hade beslutat att ej riskera sitt liv, genom att möta en motståndare i en sådan ensidig strid. Men detta var alldeles icke den tappre ynglingens mening. När han kom till Saul, bad han om tillåtelse, att få ta av sig den tunga rustningen, sägande: "'Nej, med allt det här kan inte jag gå' [. . .], 'ty jag har aldrig gjort det förr.'" Han tog av kungens rustning och tog i stället blott sin stav i handen tillika med sin herdeväska och en simpel slunga. Han valde sedan ut fem släta stenar ur bäcken, vilka han lade i en påse, och gick med slingan i handen emot filistén. Jätten steg djärvt fram i förhoppning om, att han skulle möta den störste av Israels krigare. Hans vapendragare gick framför honom, och han såg ut, som om ingenting kunde stå honom emot. När han kom närmare David, såg han blott en yngling, så ung, att han ännu ansågs blott som en gosse. David var rödlett, vilket vittnade om hälsa, och hans starkt byggda kropp, som ej var skyddad av någon rustning, framstod i ett fördelaktigt ljus; men det fanns likväl en betecknande skillnad mellan dess ungdomliga drag och filisténs jättelika kroppsbyggnad.