David växte till i Guds och människors ynnest. Han hade blivit undervisad om Herrens väg, och han beslöt nu i sitt hjärta, att mera troget lyda Guds vilja, än han någonsin gjort förut. Han hade fått nya ämnen att tänka på. Han hade varit vid kungens hov och hade iakttagit, vilka ansvar, som var förknippade med kungavärdigheten. Han hade upptäckt några av de frestelser, som omgav Sauls själ, och han hade genomskådat några av hemligheterna i karaktären och uppförandet hos Israels förste kung. Han hade sett kungavärdighetens ära fördunklad av ett mörkt moln av sorg, och han visste, att Sauls familj i sitt personliga liv var allt annat, än lycklig. Alla dessa saker bidrog till, att ge honom bekymmersfulla tankar, trots att han hade blivit smord till Israels näste kung. Men när han var försjunken i djupa betraktelser och plågad av ängsliga tankar, fattade han sin harpa och framkallade melodier, som lyfte hans själ till alla goda gåvors Givare, och de mörka molnen, som tycktes dölja framtidens horisont, skingrades.