Saul hade blivit upplyst om, att David och hans män var hos filistéerna, och han trodde, att Isais son skulle bruka detta tillfälle, för att hämnas de oförrätter, som han måst utstå. Kungen var nu i stor nöd. Hans egen orimliga lidelse, som eggade honom till att söka förgöra den person Gud utvalt, hade försatt riket i stor fara. Han hade försummat rikets försvar, medan han var upptagen med att förfölja David; och filistéerna drog nytta av landets obevakade tillstånd samt trängde ända in till mitten av det. Medan Satan alltså hade eggat Saul upp till, att bruka alla sina krafter, för att jaga efter David i ändamål att förgöra honom, hade samme onde ande ingivit filistéerna att bruka tillfället för att bringa Saul i fördärv och omstörta Guds folk. Hur ofta ärkefienden brukar samma förfaringssätt i denna tid! Han påverkar någon ohelgad person till, att väcka upp avundsjuka och oenighet i församlingen, och sedan drar han nytta av söndringen hos Guds folk och sänder sina tjänare mot det, för att bringa det till undergång.