Dagen därefter måste Saul inlåta sig i strid med filistéerna. Skuggorna av den förestående straffdomen trängde sig allt närmare honom, och han längtade efter att få hjälp och ledning. Han sökte fruktlöst, att erhålla råd av Gud. "Herren svarade honom inte, vare sig genom drömmar eller orakel eller profeter." Herren visade aldrig bort en själ, som kom till honom på ett uppriktigt och ödmjukt sätt. Varför visade han då bort Saul, utan att svara honom? – Kungen hade genom sina egna handlingar förverkat rätten till, att bruka de medel för att rådfråga sig hos Gud, som fanns att tillgå. Han hade förkastat profeten Samuels råd, han hade drivit den av Gud utvalde David i landsflykt, och han hade dödat Herrens präster. Kunde han hoppas på, att få svar av Gud, då han avskurit alla förbindelselänkar, som himmelen hade ordnat? Han hade genom sina synder stött bort nådens Ande, och hur kunde han då få svar medelst drömmar och uppenbarelser från Herren? Saul vände sig inte till Gud i ödmjukhet och ånger. Det var inte förlåtelse för synder och försoning med Gud, som han eftersträvade, utan befrielse från sina fiender. Han hade skilt sig från Gud genom sin egen gensträvighet och olydnad, och han kunde inte bli förenad med Honom igen på något annat sätt, än genom ödmjuk botfärdighet. Men den stolte monarken beslöt i sin ängslan och förtvivlan, att söka erhålla hjälp från ett annat håll.