Det var den tredje dagen, sedan David och hans krigare hade återkommit till Siklag. Medan de var sysselsatta med, att återuppbygga sina förstörda hus, väntade de med ängsliga hjärtan på, att erhålla underrättelser om striden, som de visste måste ha blivit utkämpad mellan Israel och filistéerna. Och snart kom en budbärare till staden, som "hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet." Han blev genast förd till David, för vilken han vördnadsfullt bugade sig, sålunda erkännande honom som en mäktig furste, vars ynnest han sökte. David frågade ivrigt, vad utgång striden hade haft. Flyktingen berättade om Sauls nederlag samt om hans och Jonatans död. Men han nöjde sig inte med, att omtala de verkliga förhållandena; utan då han tydligen antog, att David hyste hat mot sin obeveklige förföljare, hoppades han att bli ärad, om han gåve sig ut för, att vara kungens baneman. Mannen fortfor att berätta på ett skrytsamt sätt, att han under striden hade funnit Israels härskare sårad och hårt ansatt av fienderna, samt att han på kungens begäran hade dödat honom. Det diadem Saul bar på huvudet och de gyllene armbanden hade han fört med sig till David. Han trodde säkert, att dessa underrättelser skulle bli välkomna, och att han skulle erhålla en stor belöning för, vad han själv hade utfört.